Igår var jag som jag skrev typ en miljon ggr på sgl (svenska grappling ligan) tävling. Och jämfört med förra gången så var det rätt många tjejer med. 3 viktklasser för tjejerna. 3 stycken i -55 (hur nån nu kan väga så lite) var en sjult grym tjej som enkelt vann sina två matcher där. var så coolt att se hennes matcher. för det var som en liten fjäder på mattan och allt gick så lungt och metodiskt. och framförallt så såg allt så lätt ut för henne i -60 så gick en tjej från klubben och hon fick möta malin som jag mötte förra tävlingen. Ska jag vara helt ärlig så var det svårt att veta vem man höll på, malin är en supertrevlig tjej.. men såklart man försöker hålla mer på personen från klubben. matchen slutade oavgjort. liksom min i +60 mot maria. det första som händer när jag kommer in i tävlingshallen är att jag stöter på henne, supertrevlig och gullig tjej. som ett snällt monster såg hon ut. Supernervör som jag redan var så gjorde det inte saken bättre. och inte genom att hon satt brevid klubbens lilla tillhåll heller. det där med att tro på mej själv ramlade väldigt långt ner, men jag försökte hitta det. att ta dom första kliven in på mattan är grymt tungt tycker jag. innan matchen är igång och man fortfarande känner alla ögon som bränner i nacken. borde vara förbjudet med publik :P men allt det släpper, nervositeten släpper och ja det negativa är väll att allt släpper. Försökte tänka på allt roger pratat med mej om i veckan. Vara på topp, hela tiden ha underhook , press med axeln i hakan, ta det lungt, tight, tänka på armarna, titta uppåt. Men fan det var då inte enkelt.. försökte hela tiden mest tänka på den där underhooken då det kändes lite viktigare. men det var ju inte så enkelt det med. Matchen slutade som sagt oavgjort, jag är nöjd som fan med det. trots att när jag tittat på matchen ser hur mycket som helst som jag borde gjort på ett annat sätt. men som sagt är det ju inte det lättaste när man väl är på mattan. och det går ju frammåt. sen kanske jag är lite smådum som inte ger upp fast jag kanske borde, var illa ute där ett tag, illa som fan, men jag tänkte att jag tänker fan inte klappa för att jag inte får nå luft, då svimmar jag hellre. däremot var jag nära att klappa för att det kändes som att hela armbågen skulle sprängas i tusen bitar. men ett försök till, igen, igen, och tillslut så fungerade ett försök till. som sagt kanske inte så smart. men jag vill inte ge upp, jag är lite för dum för det. men jag är nöjd med min andra match. och i veckan ser jag fram emot att träna på en massa saker måste nöta in :) Var även fyra killar med från klubben och tävlade. alla var grymt duktiga. Och magnus var även jäkligt modig som kämpat för att klara sin vikt -66 men blivit ensam så gick upp till -77, det är ganska stor skillnad !! förutom det så vill jag säga att min armbåge mår bra, visst lite öm, men inga problem att röra den.. känns bara lite stelt. är det nått jag har ont i så är det näsan. :)