Kom precis hem från Hälsocentralen. Madde följde med mig.
Det kändes otroligt förnedrande att ligga där på sjukhusbädden när två kvinnliga läkare stod där för att ta bort mitt födelsemärke. En som särade på på mina skinkor och en som fixade med bedövning och klippning av födelsemärket. Som tur va så slapp dom skärna, vilket var rikitgt tur.. för då hade dom varit tvungen att sy och sätta på en kompress. Nu kom jag undan med plåser och läkningstiden är mycket mycket kortare.. så det var ju skönt iaf. men att ha två läkare grävandes mellan mina ben var inte så trevligt. Kände mig ganska så utlämnad haha.

Just nu sitter jag och tittar på biggest loser, det är en tjej som är med där som just satt och berättade lite om sig själv. För några år sedan så hade hon en man, en dotter och en son. Alla dog i en bilolycka. Det får en verkligen att inse hur snabbt allt kan försvinna ifrån en. Usch ! Det får en att inse att man måste visa uppskattning och inte ta allt förgivet. För en minut bort är en evighet för händelser att ske.