Ångrar så mycket i mitt liv att jag har kommit fram till att det inte finns någon ide till att känna den (fast jag gör det ändå).
Kan inte låta bli att fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag hade valt att stå upp för mej själv på ett annat sätt, vågat vara. vågat prata. vågat visa sanningen. Men jag har alltid valt att förtrycka den biten. det är ju lättare att sätta ett leende på läpparna och låtsas som att allt är okej.
fast man egentligen lägger alldeles för mycket tid och energi i ensamhet, tankar, ångest. Vad som var rätt, vad som var fel..

Men jag vet att jag är en annan människa idag. Om jag tänker efter. Jag vågar uttrycka mej mer. vågar visa vem jag är, nästan iaf. jag är trött på att behöva ångra saker. så varför inte vara halvt öppen från början? då kan jag iaf vara nöjd oavsätt eller har jag fel. Ågren kommer väll kanske krypande endå.

Men som sagt om det är någonting jag verkligen VERKLIGEN ångrar. Så är det att jag inte vågade prata med mamma eller någon annan i min närhet om vad som verkligen pågick när jag var liten. Jag undrar verkligen hur mitt liv hade sett ut om det hade kunnat förhindrats...

usch fy fan va depp det här blev då.. nu jäklar blir det en kaffe på det innan jobb :)


sen får jag ju kanske lite ångest när jag ser den här bilden och vet om hur lite jag vägde då... sen att det kanske inte riktigt var hälsosamt det är ju en annan sak. Och en annan sak jag får ångest över just nu är att jag inte är i Linköping med min syster just nu. Saknar henne ! jag behöver henne <3!